Christer Pilelöw

Visor berör.

Visan börjar få det jobbigt i mediabruset, nu när en yngre generation medborgare påverkar vårt musiklyssnande och utövande.. Visan satt förr i folksjälen. Vi 40- och 50 talister sjöng visor av Alice Tegnér, Lennart Hellsing, Astrid Lindgren m.fl. På 60-talet kom den stora visvågen och melodiradion fick sitt genombrott. Vi lärde känna Evert Taube, Olle Adolpson,  Carl-Anton, Mats Paulson och tack vare deras vackra ofta naturlyriska visor.  Det sjöngs politiska och samhällskritiska visor med allvar och med glimten i ögat  av Cornelis, Stefan Demert, Jejja Sundström, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Bernt Staaf, ja, listan kan göras hur lång som helst. I dag är nästan den politiska visan död. Den behövs igen när man ser vad som händer i vår omvärld. Solidariteten är nästan död. Egot står i centrum. Rasistiska partier styr både här hemma och ute i världen. Bidrag till kulturen skärs ner. Studieförbunden får lägre bidrag trots att kostnaderna ökar med hyreskostnader och materiel. Folkhögskolorna får dra ner på kurser. Bort måste de högerkrafter som idag styr Sverige. Fram för den nya politiska visan!

Idag är vi några uttolkare av visan som inte står på de stora scenerna, men som försöker förmedla visan vidare till nya generationer. VIsan har ett intimare tonläge och trivs bäst i små sällkap.

Jag framför visor vid många olika tillfällen såsom dop, bröllop, begravningar, fester. Visor ska beröra, roa, skapa eftertanke eller enbart njutas, för det det är.

 

Foto: Agneta Ljunggren

 

Visor är inte finkultur, men kultur när den är som finast.