Christer Pilelöw

Visor så in i Norden

Vem är jag

Christer Pilelöw

Född i Stockholm 1949. Men uppväxt i Sala, där jag känner att mina rötter finns. Vid fyllda 14 år drog familjen till Karlshamn.  Ivar "Lo" Johansson skrev en gång "att den plats där man först springer barfota, den platsen älskar man". Därför har jag mycket av mitt hjärta kvar i Västmanländska Sala.

Under 70-talet bodde jag några år i Oslo. Flyttade till Kristinehamn och återigen till Karlshamn 1975. Nu är jag boende i Mörrum sedan 1984 och nybliven pensionär 2014.

Mitt musik- och visintresse väcktes i tidig ålder. Som 8-9 åring sjöng jag ihop med min mamma och syster på olika platser i Sala. Skiffeln med Lonnie Donnegan var det första som jag och mina polare i Sala kom i kontakt med. Som 14-15 åring i Karlshamn, smyglyssnade jag på Cornelis Vreswijks "fräcka visor". När jag sedan bodde i Oslo under ett par tre år så sjöngs mycket svenska visor på pubarna och då kom jag även i kontakt med norska visor. Jag tänkte "kan norrmän kan jag".En norsk visbok inhandlades samt en gitarr. Så var det igång. När jag sedan kom till Kristinehamn blev jag kompis med Mats "Olga" Olsson som var lite av en multimusiker som lärde mig lite mer om gitarrspel och när jag senare återvände till Karlshamn var Visans Vänner helt nystartat och jag fick kontakt med andra "trubadurer" bl.a. Bengt Girborn och Thomas Esbjörnsson. Jag var sedan ordförande i VV, Karlshamn under 21 år.

Var med och startade Visans Vänner i Ryd.

Nu sjunger jag helst visor som roar och berör. En blandning ur den digra Nordiska visskatten som kom fram genom 60-70 talets visvåg. Från den "vackra" visan till den burleska eller ekivoka, om man så säger. 

Arrangerade tillsammans med Inge Wijk Nordisk visträff i Stensjö under 90-talet, där vissångare och intresserade träffades under pingsthelgen. Detta upphörde i samband med att pingsten "försvann" ur almanackan.

Jag har suttit med i styrelsen för föreningen Nordvisa där jag tillsammans med visfreakar som Sid Jansson, Chris Jangelöw, Tore Haraldsen, Kristina Messman m.fl var med och tog fram den Nordiska visboken.

 Under ett flertal år var jag ansvarig för Karlshamns visdagar som blev en populär vistradition bland vissångare från när och fjärran.

 En liten anekdot: Jag blev  uppringd av en ung kvinnlig reporter från Blekinge Läns tidning som ville göra en intervju med mig på plats i Skottsbergska gården. Hon öppnade intervjun på detta sätt:

Jaha ni ska ha visdagar här på gården!

– jo det är riktigt.

–Vad visar ni då?

Så någon enstaka person kan ha missat det här med visan. Och vad den företräder. Det gäller för oss att hålla den svenska visan levande, för det är en underbar visskatt vi har att förmedla

"VISAN ÄR INTE FINKULTUR, MEN KULTUR NÄR DEN ÄR SOM FINAST"